Många som undrar varför vi tog bort Isak. & Efter snart 3 mån är jag nu redo att ta mig i kragen och skriva om det. Det kmr absolut inte att bli lätt, när jag redan nu känner tårarna fylls upp vid tårkanalen. Men Jag känner iaf att jag behöver få ut mig det här för att sedan, att verkligen kunna gå vidare i livet. Jag vet att Isak var ett husdjur, men för mig var han mer än det. Han var en familje medlem. Han var den som alltid såg till en när man kom hem. Som alltid var där hemma.
Allting började redan vid ung ålder. Isak var en väldig glad kille, men även bitig i vissa situationer. Vi trodde först i början att det hade att göra med hans unga ålder, att det var valpfasonerna som skulle tränas bort hårt. När mamma och jag försökte klippa klorna på honom blev han stressad, flåsig och helt vild. Blev ett nafs i mamma hand tror jag det var. Så vi beslöt att det inte gick. Så vi tog honom till veterinären, där även Isak reagerade som han gjorde hemma. Han bet, eller nafsade. kalla det vad ni vill, men han tog tag i handen där med. Och veterinären sa: Ska ni ha honom kvar? Mamma och jag kollade chockandes på varandra och undrade vad tusan han pratade om. Han forstätter: han har inte den där spärren som hundar ska ha. I o m att vi inte hade haft Isak så länge tänkte vi att vi så klart ska ha honom kvar.
Veckor och månader går. Isak blir mer och mer, hur ska jag uttrycka mig? Han blev lite vaktig av sig. Man fick inte ta ifrån honom någonting, speciellt inte under bordet. Med risk för att bli biten då. Han var rädd om sin svans och tassar. Allt handlade om den där spärren inser jag nu såhär i efterhand. Även fast Isak många av dom gånger då han bet/ fick tag i folk blev skamsen EFTERÅT. Han visste ju att det han gjorde var fel, men försent! När han hade bitit mig efter att jag skulle säga till honom när han morrade på Milla utan anledning fick jag mig ett bett. Han låg i hallen som ligger längst bort i huset. Heeela kvällen. Hur mkt man än tyckte om honom så måste man släppa taget. Vi gav honom chans efter chans utan att det blev bättre. Så kom den där dagen då allt skulle få ett slut.
Söndagen den 10e januari 2010. Mina kusiner från Gran Canaria var här sedan julhelgen. Grabbarna satt och kollade på tv. Vad glada och skrattade, högljudda. Isak låg i hallen och hade koll på dem. Plötsligt hör man en dunst och ett skrik. Då hade Isak flygit på den yngre kusinen för han trodde förmodligen att dom bråkade. Bettet denna gång, var inte i handen utan i ansiktet, kinden. Det var då vi fick ta det tuffa beslutet att låta honom gå.
Hur många chanser skulle han få? Vi räknade upp dem gånger då han fick en ny chans och det blev 13. TRETTON gånger! Oturssiffran 13.
Att behöva se honom veta att han hade gjort fel, men försent. Att han kom fram och ville gulla och hade den där sötblicken. Att krama om honom, pussa honom på nosen och veta att det var sista gången jag gjorde det. Han visste inte att det han precis hade ätit blev hans sista måltid. Eller att det skulle bli hans sista promenad, Eller sista biltur. Allt det där sista. Allt var så fruktansvärt jobbigt. Hur mkt jag än inte ville att han skulle avlivas visste jag att detta var bäst. Han behövde få frid. Och det fick han. Jag vet inte säkert om han fick det, men jag måste tro på det. För annars skulle allt gå åt skogen.
Jag har minnerna, bilderna och lukten finns kvar inom mig. Han var hur jävla go hund som alltid, utom i vissa situationer. Det är det där med att släppa taget som är det jobbigaste och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det snart igen.
Min Bubbie<3
