CarroJa

Jag har nu jobbat helg. Det har vart tungt. Jag har bara gått och tänkt och tänkt hela tiden. På dig Natalie. Jag försöker klura ut hur själva olyckan gick till. Hur???

Det jag inte förstår är att vägen är stooor och bred. 2 människor går på sidan av vägen, klart man ser er. Dimma på fönstret i traktorn. Ok, men han såg er, men försent. Hörde du, såg ni honom? Led du?

Jag hoppas hoppas HOPPAS att du inte kände ngt.. Ngt jag aldrig krm att få svar på..

Jag är mållös, men har så mkt inom mig som jag inte får ut i ord. Jag vill inte, kan inte acceptera sanningen att du är borta. Det går inte. Finns inte på kartan. Fredagen den 25e, då skulle vi ses. Hela eliten. Alla var pepp, och så händer ngt sånt här. Hur stora är oddsen på det???

Vi lever i en sjuk värld. Visst, man föds och man dör, men man ska inte behöva dö när man är 18 år. Livet har recis börjat. Du hade en underbar pojkvän som du älskade mer än allt annat, och jag tvekar itne på att han älskar dig fortfarande sjuukt mkt. Det var liksom ni två. Ni skulle åka utomlands som du såg fram emot så himla mkt.

Jag har bilderna, minnerna, men ngt som jag inte har och aldrig kmr att få är en Natalie kram. En sån kram som man behöver som bara du kan ge.. Och jag kmr aldrig mer att få se eller träffa dig. Hoppas du kmr och möter mig när det är dags för mig.. :) Välkomna mig som bara du kan.

Nej, fy obeskrivligt, overkligt. Ta hand om dig, vi kämpar för dig hjärtat<3

Always on my mind