CarroJa

Det känns som att jag, i hela Sverige (om inte hela världen) är sjukt nervös för ingenting! Jag mår illa, skakar, fryser å kan ibland inte äta. Jag har alltid varit nervös av mig. Ända sedan jag var liten.

Allt började med att jag inte vågade sova över hos en kompis när jag var 6 år. Det var då jag insåg att jag är ganska så rädd av mig. Så mamma fick komma och hämta mig. där på kvällen/ natten för att jag grinade & inte vågade sova kvar. Med åren som gick blev det här med att sova över ganska lugnt. Det var inga problem. Till jag visste vem personen var och att jag hade träffat honom/ henne ett bra tag. Då kunde jag vara lugn. Nu för tiden är det inga problem med att sova borta. Ja, om det inte är sjuhundaelva mil eller ngt sånt. Då måste jag ha ngn i fam med mig. Som ex. Om Milla inte hade följt med till Gbg i somras, utan att jag hade åkt sj med ngn annan ja, då hade jag nog varit nervös. Men varför? Jag vet inte. Det är som en grej i kroppen som händer. När vi åkte till Gbg var jag huuur lugn som helst. Jag var sj förvånad över att jag var så lugn t.o.m. Inga pirrigheter i kroppen, inga må-illa attacker. Jag var lugn.

Men när jag sedan skulle åka till Falun med min syrra. Då gick det verkligen inte! Jag mådde pyton! In till Usala för att ta tåget till Falun. (Milla var ju med så lugnt tänkte jag) men ikke. Jag var nervös. I hela kroppen. Skakade, darrade och sa till Milla: Kan inte du åka sj?" Jag ville verkligen inte åka, samtidigt som jag ville det. Jag vet inte vrf jag blir så nervös.

Ett annat ex. När jag skulle till Gran Canaria 2005? tror jag det var. Det var bara mamma och jag som åkte då iaf. Vi åker här hemifrån väldigt tidigt. Som vanligt kan jag inte äta frukost så tidigt så blev bara några skedar med fil om ens det. tar upptåget till Arlanda. Är där ca 5? Å mamma ska som vanligt äta frukost så fort vi kmr dit i princip å hon försöker få mig att äta också. Jag vill inget ha. Får inte ner ngt ändå. Sen var jag tvungen att gå på toan. Trodde verkligen att jag skulle spy! Jag satte mig mot en vägg, darrandes å helt yr. En annan mamma som var så gullig mot mig frågade hur jag mådde, ifall jag ville ha en morot eller ngt. Jag tackade så vänligt nej. Mamma var med mig såklart.  Jag satt där på toan å ville fly. Jag sa t.o.m till mamma: "Måste vi åka?"  Samtidigt som jag ville åka, ville jag det inte. Det är en sån jobbigt period när man är sådär nervös av sig. Men vad har jag att vara nervös över? Jag tänker på mkt som "tänk om planet kraschar" tänk om.. ja, nu för tiden tänker jag att om ngt händer, ja då är det meningen att det ska hända. Allt blir så mkt enklare då.

Sen när mamma, jag & Milla åkte 2007? ja, jag var lugnare. Även om jag sa till Milla att jag var nervös hela tiden så lugnade hon ner mig på ngt sätt. det kändes bra att ha henne vid min sida. Nu då? Nu ska hon inte med. Om det bara var jag & mamma skulle jag nog vara über nervös som vanligt! Därför hoppas jag nu att lilla Ronjis tar bort mina nervositeter. Det tror jag att hon gör. Det verkar funka :)

Så jag hoppas att jag klarar mig i år från att vara sådär pissigt nervös över inget alls! Slippa vara illa mående, kallsvettig och hungrig fast jag inte får i mig ngt. I'm gonna make it!

Mamma brukar alltid säga att jag ska ta tio djupa andetag. "In genom näsan, ut genom munnen och trycka på tinngen och vid handlederna". Ibland funkar det. Ibland hyperventilerar jag å då säger min kära mor: men ta det luugnt! Andas saaaakta. Jag hör hur hennes ord i mitt huvud blir till ljud och jag blir lugn igen..


Ngn mer som känner såhär?



Här är jag lite nervös, det värsta har lagt sig. Tiden innan man flyger som är värst..