Olycka
Det händer så lätt. Tvättade min bil i Österby med pappa. Den blir fin, min Hubert :) I tisdags var det träning i Tobo. Jag var med i ca 1 h sedan ville inte mina skavsår ge med sig så fick avbryta.
Kmr hem efter 9. duschar och fixar till mig lite. Ska åka till Johan. Tjatar på att mamma ska bli klar vid datorn ngn gång. Vi åker i min bil, bäckvart är det. Jag är nästan vid skolan då jag skymtar förbi en kille på en cykel som kör rakt ut mot vägen jag kör på och Pang! Jag kör på honom, Jag körde inte snabbt, vilken var en jävla tur. högst 40km/h. Inte mer, det vet jag för det var det sista jag kollade innan det smällde. Jag sitter kvar i bilen. Får panik. Skriker på mamma. Hyperventilerar lite smålätt. Mamma kliver ur bilen. Jag sitter kvar. Vet inte om människan är död eller levande. Jag stod kvar där, mitt på vägen och stel som en pinne. Chocktillstånd. Sedan när jag väl var medveten igen körde jag bilen lite mot sidan så jag inte skulle stå mitt på vägen.
Jag kliver ur. Livrädd, uppjagad och skakis. Jag hinner inte koppla vad som egentligen har hänt, förns jag ser mamma försöker prata med killen. Inget svar. 2 personer som såg hela händelsen hade redan ringt larmcentralen. Ambulans var på väg. Mamma får fortfarande ingen kontakt. Jag står mest tyst och tankarna går "har jag dödat honom" "jag ska fan inte ta ngt jävla körkort" "vilken jävla tid ambulansen tar på sig".
Fortfarande ingen kontakt. Efter många om och män vaknar han upp. Omtumlad som tusan. Han minns inget. Mamma frågar om namn, ålder, vart han bor för att han inte ska somna om igen. Frågar igen om han minns vad som hänt. Han minns fortfarande inget.
Ambulansen kmr äntligen efter ca 10 min. Kändes som år. Han klev in i ambulansen själv, de åkte iväg. Kvar stod jag, mamma och polisen som hade kommit dit. De gjorde sina kontroller, kolla skadan på bilen, (vilket inte var så mkt, liten repa här och där, och sedan hade reg skylten ramlat av)
Massa människor samlas. Jag är fortfarande upprörd, arg, ledsen alla känslor på en och samma gång. När polisen var klara fick vi åka. Mamma körde hem och bytt bil. Hon tvingade mig att köra till Johan. Jag grät och sa att jag inte ville. Som ett litet barn som inte vill göra som mamma säger, men det är som mamma säger. När man väl har ramlat av på hästryggen så är det bara på´t igen.
Jag körde ca 50km/h ända till Husby. Högst 65. Inte mer. Livrädd var jag. Mamma följde med till Johan som var orolig över att jag aldrig dykt upp. Vi drack te, och mamma fick berätta om själva händelsen eftersom jag inte kunde. Jag bara grät hela tiden.
Den natten låg jag och tänkte. Hur var det med killen? Kmr jag våga köra normalt igen?
Dagen efter fick jag reda på att han som jag körde på ville ha kontakt med mig. Och i ett litet samhälle som Örbyhus var det inte så svårt. Han var ok. Hade lite skrapsår här och var. Inget allvarligt. Det kändes skönt att få prata ut. Han minns fortfarande inget.
Jag hade körlektion idag i Gävle, back on track igen. Det gick helt ok..
Kmr hem efter 9. duschar och fixar till mig lite. Ska åka till Johan. Tjatar på att mamma ska bli klar vid datorn ngn gång. Vi åker i min bil, bäckvart är det. Jag är nästan vid skolan då jag skymtar förbi en kille på en cykel som kör rakt ut mot vägen jag kör på och Pang! Jag kör på honom, Jag körde inte snabbt, vilken var en jävla tur. högst 40km/h. Inte mer, det vet jag för det var det sista jag kollade innan det smällde. Jag sitter kvar i bilen. Får panik. Skriker på mamma. Hyperventilerar lite smålätt. Mamma kliver ur bilen. Jag sitter kvar. Vet inte om människan är död eller levande. Jag stod kvar där, mitt på vägen och stel som en pinne. Chocktillstånd. Sedan när jag väl var medveten igen körde jag bilen lite mot sidan så jag inte skulle stå mitt på vägen.
Jag kliver ur. Livrädd, uppjagad och skakis. Jag hinner inte koppla vad som egentligen har hänt, förns jag ser mamma försöker prata med killen. Inget svar. 2 personer som såg hela händelsen hade redan ringt larmcentralen. Ambulans var på väg. Mamma får fortfarande ingen kontakt. Jag står mest tyst och tankarna går "har jag dödat honom" "jag ska fan inte ta ngt jävla körkort" "vilken jävla tid ambulansen tar på sig".
Fortfarande ingen kontakt. Efter många om och män vaknar han upp. Omtumlad som tusan. Han minns inget. Mamma frågar om namn, ålder, vart han bor för att han inte ska somna om igen. Frågar igen om han minns vad som hänt. Han minns fortfarande inget.
Ambulansen kmr äntligen efter ca 10 min. Kändes som år. Han klev in i ambulansen själv, de åkte iväg. Kvar stod jag, mamma och polisen som hade kommit dit. De gjorde sina kontroller, kolla skadan på bilen, (vilket inte var så mkt, liten repa här och där, och sedan hade reg skylten ramlat av)
Massa människor samlas. Jag är fortfarande upprörd, arg, ledsen alla känslor på en och samma gång. När polisen var klara fick vi åka. Mamma körde hem och bytt bil. Hon tvingade mig att köra till Johan. Jag grät och sa att jag inte ville. Som ett litet barn som inte vill göra som mamma säger, men det är som mamma säger. När man väl har ramlat av på hästryggen så är det bara på´t igen.
Jag körde ca 50km/h ända till Husby. Högst 65. Inte mer. Livrädd var jag. Mamma följde med till Johan som var orolig över att jag aldrig dykt upp. Vi drack te, och mamma fick berätta om själva händelsen eftersom jag inte kunde. Jag bara grät hela tiden.
Den natten låg jag och tänkte. Hur var det med killen? Kmr jag våga köra normalt igen?
Dagen efter fick jag reda på att han som jag körde på ville ha kontakt med mig. Och i ett litet samhälle som Örbyhus var det inte så svårt. Han var ok. Hade lite skrapsår här och var. Inget allvarligt. Det kändes skönt att få prata ut. Han minns fortfarande inget.
Jag hade körlektion idag i Gävle, back on track igen. Det gick helt ok..
Kommentarer
Trackback
