Home sweet home & mina tankar
Jag har nu sett korten. Jag dööör! Fan vad bra man blev :s Skönt att komma hem men ändå inte. Min mage är i full gång med att jävlas med mig + att jag känner i hela kroppen hur stressad jag blir.. det här är början eller slutet..?
Jag kan inte sluta att tänka på vissa saker som har hänt under året. Kanske jag borde sova, men nu är hjärnan i full gång med sina tankar. Jag menar, jag hade en underbar dröm häromdagen. Och vet ni? Det slog mig helt plötsligt att vem ska jag berätta det för? Egentligen? Jag satt där med mobilen i handen och tänkte, vem fan hör jag av mig till? Känns som jag är helt själv. Att jag stöter bort de som håller mig närmast. Vrf? Jag gör det inte medvetet iaf. Nu är jag här all by my self. Jag känner mig så ensam. Vem har jag kvar?? Jag blir tom på ord. Hur ska jag kunna uttrycka mig så det blir rätt? Orden vill inte komma ut i rätt ordning så det kommer uppenbarligen att missuppfattas.
Alla kom närmre varandra jag glider mer ifrån mina kompisar. Vilka kommer finnas kvar? Ska man behöva ställa sig själv den frågan hela tiden? Känns som att jag är den enda som hör av mig skickar ett mess ngt litet som "Ha en bra dag hjärtat" eller "Jag tycker om dig" ja ngt sånt. Jag får aldrig ngt sånt, ngt litet som blir stort och betyder massor. Jag har fått av Tok & Emma Olsén. Jag begär inte att ni ska göra det, men tänka på att ngt litet för er kan vara stort för andra. Jag vet inte om jag har kommit in i ngn period men så fort ngt blir känslosamt börjar jag grina. vart tog hårdingen vägen?
Allt är frid och fröjd när man är borta. Kroppen mår bra och jag är lycklig. Man kommer hem blir man snäppet innan olycklig. Ja, mellanstadiet mellan lycklig och olycklig helt enkelt. Ngt sånt där mitt emellan. Jag har ont i magen, tappar förfärligt mkt hår(?!), ont i handlederna & yr.
Det är inte meningen att det ska vara som ngt skäll på ngn eller att det riktas mot ngn men jag var tvungen att lätta mitt tunga hjärta lite. Sov gott <3
"Everybody want's to be understood, don't give up the hope on me"
Jag kan inte sluta att tänka på vissa saker som har hänt under året. Kanske jag borde sova, men nu är hjärnan i full gång med sina tankar. Jag menar, jag hade en underbar dröm häromdagen. Och vet ni? Det slog mig helt plötsligt att vem ska jag berätta det för? Egentligen? Jag satt där med mobilen i handen och tänkte, vem fan hör jag av mig till? Känns som jag är helt själv. Att jag stöter bort de som håller mig närmast. Vrf? Jag gör det inte medvetet iaf. Nu är jag här all by my self. Jag känner mig så ensam. Vem har jag kvar?? Jag blir tom på ord. Hur ska jag kunna uttrycka mig så det blir rätt? Orden vill inte komma ut i rätt ordning så det kommer uppenbarligen att missuppfattas.
Alla kom närmre varandra jag glider mer ifrån mina kompisar. Vilka kommer finnas kvar? Ska man behöva ställa sig själv den frågan hela tiden? Känns som att jag är den enda som hör av mig skickar ett mess ngt litet som "Ha en bra dag hjärtat" eller "Jag tycker om dig" ja ngt sånt. Jag får aldrig ngt sånt, ngt litet som blir stort och betyder massor. Jag har fått av Tok & Emma Olsén. Jag begär inte att ni ska göra det, men tänka på att ngt litet för er kan vara stort för andra. Jag vet inte om jag har kommit in i ngn period men så fort ngt blir känslosamt börjar jag grina. vart tog hårdingen vägen?
Allt är frid och fröjd när man är borta. Kroppen mår bra och jag är lycklig. Man kommer hem blir man snäppet innan olycklig. Ja, mellanstadiet mellan lycklig och olycklig helt enkelt. Ngt sånt där mitt emellan. Jag har ont i magen, tappar förfärligt mkt hår(?!), ont i handlederna & yr.
Det är inte meningen att det ska vara som ngt skäll på ngn eller att det riktas mot ngn men jag var tvungen att lätta mitt tunga hjärta lite. Sov gott <3
"Everybody want's to be understood, don't give up the hope on me"
Kommentarer
Trackback
